Lyxliv
Efter massa förseningar, tjafs om övervikt och lite magknip kom vi äntligen iväg. Jag blir orolig och stressad varje gång jag reser, helst när jag är själv. Jag springer mellan gaterna och får istället vänta 30 min på att de ska börja boarda. Denna stress är dryg men kanske är det den som får mig att alltid hinna med alla flyg. Undra hur mycket jag måste resa innan jag lär mig att det alltid orndar sig.
Sedan jag landade 00.15 har jag levt lyxliv på Rest and fly på arlanda vilket innebär: druckit vatten ur kranen, duschat en varm dusch, sovit under ett tjockt varmt täcke med sköna lakan, ätit ostmacka med grovt bröd och pratat svenska vid incheckningen. Är det nu jag kommer börja uppskatta de små sakerna i livet?
Idag får man sitta gratis vid Internet på Arlanda, det passar mig utmärkt eftersom jag ska vara här i några timmar till. Jag hade önskat solsken i Stockholm så jag hade kunnat gå på en promenix och lukta på Sverige. Kvinnan vid incheckningsdisken här på arlanda lät mig ha 12 kilos övervikt och jag har köpt en kanelbulle, en yoghurt och ett grönt äpple med skal. Det är lilla julafton och allt det bästa händer mig!
Om tre timmar går flyget
Det här är det sista inlägget jag skriver här i Tanzania, i alla fall för den här gången. Jag har sagt hejdå till alla på kontoret och rastakillarna. De senaste dagarna har jag försökt avsluta det här projektet och funderat över om jag någonsin kommer gå på just denna där vägen fler gånger i mitt liv, troligast inte.
Gårdagens plan var att bjuda ut Chia, Magorogoro och Kivuri på middag men resultatet var ett annat. Det slutade med att jag, Kivuri och ett gatubarn han känner åt spagetti och köttfärssås på restaurang. Det var känslosamt att se denna späda kille försöka att äta spagetti med sked och gaffel. Maten han inte orkade äta la vi i en plastpåse så han kunde ge sina vänner. Just precis såhär vill jag hjälpa människor.
Att säga hejdå till Kivuri kändes konstigt. Det är första gången jag säger hejdå till någon som jag troligtvis aldrig mer kommer se. Det har varit fyra fantastiska månader av kulturkrockar och lycka. Han är en fin kille.
Det är svårt att sammanfatta fyra månader och jag tänker inte försöka just nu. Kanske känns det lättare när jag fått perspektiv på saker och ting. Detta är den enda sammanfattningen jag ger just nu.
Tanzania uppskattat i siffror:
Antal?
...timmar spenderade i Östafrika: 3146.5
...uppätna myror: 48
...daladalaresor: 328
...kronor spenderat på daladalaresor: 360.8
...portioner ris och bönor 38
...ätna frukter: 393
...antibiotikakurer: 4
...svalda malariatabletter: 26
...liter drucket vatten: 65.5
...tagna fotografier: 974
...kronor i inkomst: 3668.5
...dagar med otvättat hår: 27
...kronor spenderat på sjukhusbesök och medicin: 1089
...hörda mzungu-ord: 1179
...mambo-poa hälsningar: 524
...ätna kilon godis: 2.4
...mottagna mejl (exkl skräppost och apberget): 293
...dagar utan smink: 131
...gånger tittat på Gabriellas-sång-scenen i Så som i himmelen: 17
Mission
Mission two: Buy condoms from the different countries to my collection. Mission completed
Mission three: Find a singel girl among my friends in Sweden who wants to marry one guy at the centre in Kampala. Mission not completed....
Frihet
Att tvätta håret i rinnande varmvatten är lyx.
Framtiden?
Ordförande:
Robert Damberg
25 år, Uppsala
Vice ordförande:
Salam Kaskas
24 år, Göteborg
Sekreterare:
Vidar Aronsson
18 år, Växjö
Kassör:
Therese Johansson
24 år, Västerås
Utbildningsledare:
Jennifer Oskarsson
22 år, Östersund
Ledamöter:
Oskar Jalkevik
22 år, Årsta
Linda Engström
21 år, Vännäs
Sergio Manzanares
23 år, Gävle
Susanna Odin
22 år, Stockholm
22 år, Uppsala
Mi Larsson
19 år, Uppsala
"Skrik alltid när du rider hem, det sa alltid mor min" /Skallepär i Ronja Rövardotter
Lokalbussar
Jag har tänkt på en sak, det här med transport. Nu har jag varit i de tre länderna i Östafrika och åkt de lokala transportmedlem i alla huvudstäder (Dar är inte huvudstad men nästan) och insett att bussarna symboliserar landet ganska bra.
Dar-es-Salaam (har ni följt min blogg så finns det ju lite inlägg om dessa bussar.)
Namn: Daladala
Pris: 200 tsh (drygt en svensk krona)
Antal passagerare/buss: De är av olika storlekar men proppas så fulla det går.
Tider: 05.30-22.00
Standard: Några är av ganska okej men de flesta är fallfärdiga.
Linjer: Står tydligt och klart på bussen vart den ska, har fasta hållplatser och kör långa stäckor
Daladala i Dar-es-Salaam
Kampala:
Namn: Taxi
Pris: 1000 ugsh (ca 5 svenska kronor)
Antal passagerare/buss: Minibuss, 12-15 platser, garanterad sittplats.
Tider: Dygnet runt
Standard: Kvaliten skiljer sig inte så mycket mellan de olika bussarna och är helt okej.
Linjer: Står på bussen mellan vilka destinationer den har, stanner överallt där man vill och kör korta sträckor
Taxi i Kampala
Nairobi:
Namn: Matatu, City Hoppa
Pris: 30 ksh (ca 3 svenska kronor)
Antal passagerare/buss: Finns i två storlekar, ca 15 och 35 platser. Garanterad sittplats.
Tider: Dygnet tunt
Standard: Bra kvalite.
Linjer: Fasta hållplatser (har ingen uppgift om de kör långa eller kosta sträckor)
Matatu i Nairobi
Slutsats:
I Samtliga länder är det trafikkaos när folk ska till och från jobbet. Det är köer och trångt, man kan få vänta länge.
I Tanzania använder man alla resurser man kan hitta, man jobbar för att överleva och är därför desperat för att få in minsta lilla shilling. Efter 22 är det svårt att ta sig fram i staden om man inte är stenrik och kan betala taxi. Man ska alltså hålla sig hemma om kvällar och nätter. Jag gillar priset och har inga problem med att stå, dock borde de gå dygnet runt. Trängseln gör att man måste samarbeta för att ta sig fram smidigt, alla är med alla och alla hjälper alla. Det är possitiv stämning i bussarna och den gamla tanten får alltid sitta. Kanske gillar jag Daladala bäst för att de var de jag lärde känna först. Men pris är viktigt och lågt pris är alltid bra så att befolkningen kan ta sig fram.
I Uganda känns allt tråkigt. Alla bussar är lika dana, schysst att man kan stanna en buss vart man vill men svårt att ta sig fram själv då de inte ropar ut vart de stannar. Bra att alla bussar på samma väg går till samma hållplats, förjävligt att det är så dyrt.
I Kenya finns det flera sorter anpassade efter vad man vill ha. De finns de stora och lugna City hoppa och galna Matatu. Anpassat efter befolkningen vad de vill ha, crazy för ungdomarna och ordning för de äldre. Det är samma känsla i övriga staden. Standarden är bra men då är ju oxå Nairobi en riktig stad. Dessa olika bussar anpassade efter olika grupper visar oxå på en viss segration segregation och klasskillnad i samhället.
Alla har sina för- och nackdelar, precis som alla städer har sina för- och nackdelar. Uganda känns ärligt talat trisst men det känns inte rättvist att dömma efter dessa tre veckor då jag egentligen bott ute i en lite by på ett center. Jag tror jag skulle ha roligast om jag bodde i Nairobi men ack så mycket mer hemma jag skulle kunna känna mig i Dar, och det är inte för att jag bott här längst. Det är för att Dar är en riktig Känna-sig-hemma-stad!
Uppdatering om hälsa: Jag mår bra, är stark i kroppen och njuter av att lyxa med juice och mangos sista dagarna. Jag går till sjukhuset varje morgon och tvättar ur min böld. Imorgon får jag tillbaka labbresultat och vet då om jag måste äta antibiotika eller inte.
Jag har svårt att fatta det men nu är det bara 66 timmar kvar.
Back i Dar!
Ska se om jag kan komma igång med bloggandet igen.
Sista kvällen med gänget var schysst. Bra musik och en grym dj. Det var dans från 23-04 med ett gäng grabbar från SCAD och vi volontärer. Jag kan här oxå meddela följande: Ett litet steg för människan och mänskligheten men ett stot steg för Linda. Hon kan nu räkna sig som en normal levande människa då hon äntligen klarat att vara vaken i mer än 24 timmar. Det tog henne 21 år fyra månader och två veckor.
Jag bor i Pers lägenhet med gång avstånd till kontoret och Aga Khan hospital. Det är bra eftersom jag i morse gick dit för att öppna min femte riktiga böld som jag haft här i Tanzania. jag trodde detta var över men tydligen inte. En bedövningsspruta, ett snitt, en böldtömning, några djupa bitmärken på händerna och 85 000 shilling senare gick jag därifrån. Jag tror på riktigt att det här är min sista infektion. Jag är jäkligt trött på det här nu.
Jag har träffat Chia och Magorogoro igen det var softish, ska träffa Kivuri sen, får se hur det känns och går. Det är läskigt att jag på torsdag ska säga hejdå och aldrig mer se honom. Men det ska nog gå bra. Jag har mitt sikte på Sverige nu.
Det finns en sak som är bra med att homosexualitet inte finns "erkänt/utbrett" här i Östafrika. Killar och tjejer kan umgås på helt lika vilkor. Killar och killar kan hålla varandra i händerna som tjejer gör i Sverige och det finns ingen homofobi. Men det är nog den enda fördelen. Alla andra nackdelar som att viss kärlek inte är accepterad väger knappast upp.
Det var schysst stämmning på dansgolvet i Nairobi. Killar dansade med killar, tjejer med tjejer eller mixat. Det är mycket fokus på sexuella rörelser men det är ju i Sverige oxå. Men det bästa av allt. Killarna sökte ögonkontakt och kom fram och frågade först om de fick dansa med mig eller inte innan de började kladda. Okej ingen fick kladda på mig men där hade jag iaf en chans att se vem personen va och säga ja eller nej. Att föredra jämfört med många av Sveriges grabbar där de kommer upp bakifrån och man har inte en susning vems händer man har på en höfter/mage/bröst.
Vad annat kan jag berätta? Det känns sorgligt att den här östafrika tiden snart är slut och det känns helt galet att vi som ungdomspraktikanter inte är ett team längre. Att jag kanske aldrig mer får se två av dom jag bott och jobbat med de senaste fem månaderna.
***
Men hur gick det med sommaräventyret 2008? Tankarna vimmlar omkring i huvudet får se om det kan bli verklighet eller inte. Vad mer behöver jag? Det är massa grejer och jag ska se om jag inte kan ge nån liten update om det snart.
***
Nairobi
Imorgon ska vi ha utvardering med Elias och Per om hela var volontartid och sen ska vi ut o skaka rumpa en sista gang tillsammans.
P.s Jag har nagon sorts lympfkortelinflamation i min ena armhala alternativt annu en varbold. Mamma jag behover inte forklara smartan, ni andra kan fa forestalla er.
Sista dagarna i Uganda
men jag har det bra, jag aker till nairobi imorgon och sen till dar pa sondag. sen fredag, det ar da det gallar. SVERIGE. ah det ska bli skont att komma hem.
vi ses snart, inte alls lange kvar nu.
det har kanns overkligt
Bildextra
Har ar centret dar jag bor och all undervisning sker
Alla masta hjalpas at och det behovs stod bade bakifran ohc framifran for att kunna klara av livet. symbolik med mer an 100 ungdomar!
Jag har engelska lektioner och forsoker vara pedagogisk! Det ska vara roligt att lara!
Sa bra!!
Sota barn!
Har ar priset....
hemlangtan
Onsdag 13 juni kl 10.30
Jag räknar timmarna tills jag får komma till Sverige. Jag funderar över hur Sverige luktar och vad jag ska köpa på 7/11 på Arlanda: yoghurt, kanelbulle och äpplen. Vilken fest det kommer att bli, jag och mina 349 kronor som är det enda jag har. Jag brukar säga att så länge jag har min mobil och mitt bankkort så klarar jag allt. När jag landar är mitt bankkort spärrat och mitt simkort troligtvis låst. Hur ska det här gå?
Att ha hemlängtan är både skönt och drygt. Det är skönt för jag vet att jag vill komma hem och det ska bli roligt att få vara i Sverige i några år. Jag längtar efter Tväråbäck, Tindra och jordgubbar. Men att ha så mycket hemlängtan att det gör ont i hela kroppen är mindre roligt. Min syster skriver de finaste sångtexterna även om de får mig att gråta nästan varje gång jag lyssnar på dom.
Idag är det 384 timmar kvar tills jag sitter på flyget på väg hem. En 15 timmar lång flygresa innan jag landar 23.25 den 29 juni. Under de 15 timmarna ska jag läsa igenom alla motioner, sätta mig in i budgeten och peppa inför kongressen som väntar när jag kommer hem. ÅH!
Jag saknar solen. När jag kommer hem måste jag ju vara neger annars kommer inte folk tro att varit i Afrika i fyra månader. Vi får se hur det går med det.
kanslig
Fredag 8 juni kl 14.00
?När man är långt hemifrån blir man känslig?? Sagt av en mycket vän till mig, hon heter Anna. Vad skulle jag göra utan henne? Och det är så sant, så sant. Imorgon är det sportsday här och det ska serveras ris med kött. Kul med lite variation på maten tänkte jag, men där fick jag tänka om. Idag när jag gick ut från mitt rum för att köpa chapati vad ser jag? Jo, en get liggandes på marken, med snören runt klövarna låg han där bräkandes. Jag visste inte att jag skulle behöva se djuret jag ska äta imorgon. Men jag har ju sett grisarna jag ätit hela min uppväxt och dödat dom. Men som sagt, långt hemifrån och jag är tydligen känsligare här. Det vände sig i magen och jag sprang tillbaka till mitt rum och slängde mig på sängen. Det kanske är nu det dags för mig att bli vegetarian. Vi får se om jag pallar morgondagen, beror på om jag ska vara där när dom slaktar dom också. Ska försöka undvika det. Jag fattar inte, de har det ju knappast värre än hur scans djur har det och det kan jag äta utan problem. Fast jag tror inte det värsta är att jag ska äta ett djur jag har sett levt. Det är mycket värre att många här inte verkar fatta eller bryr sig om att djur är individer. Det ska inte vara något roligt att döda djur. Åh va svårt det är att förklara och oj vad många tårar jag har kvar i mig känner jag. ?Blunda och svälj? var Annas nästa kloka ord och det är nog det enda jag kan göra. Det finns så jävla mycket elände på den här jorden. Fy fan.
(Och vart är du när jag behöver dig?)
Fredag 8 juni kl 19.30
Geten skulle inte ätas?den var visst pris till det vinnande laget. Hej kulturskillnad
Lördag 9 juni kl 17.15
Det vinnande laget tog geten i var sitt ben och sprang omkring med den upp och ned. Jag har insett att mitt problem inte handlar om att man har djur i fångenskap eller att man dödar och äter upp dom, utan deras syn på djuren. Att de inte fattat att djur också har känslor och ska behandlas så bra som möjligt. Inte som en docka man kan kasta omkring. Nä fy fan det här kommer jag nog aldrig kunna acceptera eller smälta. Tur att jag kan gömma mig på mitt rum.
Sjuk - jämställdhet! Sjuk jämställdhet?
Feber, huvudverk, diarré, magont, illamående, svettningar, frossa, yrsel you name it! 30 timmar intensivt sjuk, sjuk på riktigt för första gången sen jag kom till Östafrika. Det är inte jättekul att vara dålig i magen när man har 50 meter till en hål-i-golvet-toa när det är kolsvart och man fryser och svettas om vartannat. Directorn här på Uydel sa "I know a mzungodoctor, he treats mzungos, he is good but expensive, take him!" Så jag åkte dit, blev ordentligt undersökt och fick antibiotika. Idag såg jag färgen på vattnet från vattendunken och kan mycket väl förstå att min kropp reagerade på det, även om jag "bara" har duschat och lagat mat med det vattnet. I Sverige skulle det inte ens duga att tvätta kläder i! Jag har fortfarande ett antal infekterade sår (där inräknat en tumme som inte är så vacker att se på, inte att känna heller) lite här och var på kroppen som vägrar läka. De som hade läkt på två dagar i Sverige tar tydligen två veckor här. Imorgon ska jag köpa steriliserade plåster och agera som att det är stora stora köttsår jag har. I övrigt mår jag bra nu, jag är frisk och har all energi tillbaka i kroppen.
Att vara vit och bli skrattad åt är nåt man får räkna med, jag gör en himla massa saker som dom tycker är konstiga men när jag gör saker som är typiskt afrikanska, som att bära saker på huvudet då skrattar dom också, hur ska jag nånsin kunna bli en del av den här kulturen..?
Idag har jag haft min första engelska lektion. Det var roligt, men hur gör man? Tänkt att det nog skulle vara en baggis men det var några faktorer som gjorde det hela lite komplicerat.
- Jag kan inte luganda så hur förklarar jag när de inte förstår (okej det ordnade sig med att Moses översatte)
- Jag kan inte deras namn
- Jag har ingen aning om deras kunskapsnivå. Vissa kan föra konversationer medan andra inte kan skriva eller läsa varken luganda eller engelska.
- Jag vill inte ha prov, jag tror inte på den pedagogiken
Jag vill att alla ska bli sedda, att alla ska få lika mycket plats, detta är en problem även i Sverige jag vet att lärarna i Sverige kämpar med detta varje dag. Vissa är blyga och många saknar självkänsla. Jag vill att alla ska känna sig värdefulla även om de inte kan alfabetet men hur uttrycker jag det så att de verkligen förstår och hur får jag dem att inte skämmas inför deras klasskamrater om de gör fel? Hur vet jag om de förstått om jag inte vill använda mig av prov (de gör det ju alltid annars i det här landet), jag vill inte tvinga dem redovisa inför hela klassen och jag kan inte ha individuella samtal med alla 20 (fast det vore det absolut mest önskvärda)? Jag ska göra det bästa av situationen såklart. Jag har två veckor på mig och jag tror jag kommer lyckas med mycket. Om inte ren engelskkunskap i alla fall glädje att lära sig!
Jag och en kille i 20 års åldern här på centret pratade om relationer i Sverige och Uganda. Det lät som att han var positivt inställd till vårat "system" där det är okej att dra hem partners vid 13 års ålder och man kan ha många pojk/flickvänner innan man bestämmer sig för att gifta sig. Men när jag samtidigt fråga honom vad han skulle säga till sina barn så lät det som att han skulle hålla fast vid det gamla. Han sa "I need to follow the culture". Hur förändrar man något med den filosofin? De flesta ungdomar jag möter har en öppen syn till kärlek och relationer men så finns den gamla generationen som spökar för dom hela tiden som håller dem tillbaka. Fast så är det väl i min kultur också, att mina far- och morföräldrar tycker jag gör mycket konstigt. Tider förändras hela tiden, bara lite olika snabbt inom vissa geografiska och tematiska områden. Tillsammans med den här killen satt en annan kille, vi pratade om trohet. Jag frågade om han var faitfull och självklart var han det, sa han. Och kanske stämmer det enligt hans definition, men inte enligt min. Han hade tre flickvänner som inte visste om varandra. Om de fick veta om varandra skulle de bli arga och blotta tanken på att de skulle ha andra pojkvänner var otänkbar. Hejja jämställdhet! De frågade om jag kunde spela netball (en form av basket som tjejer spelar) och jag sa nej, men att jag kunde spela fotboll. De skrattade och trodde mig inte riktigt men jag sa att jag skulle visa dom på lördag då det är sportsday. Behöver jag nämna att de tappade hakan då jag sa att Sveriges damer typ är världsmästare i fotboll? Nej. Men vi hejjar på jämställdheten i det här landet.UYDEL
Det är många intryck som är svåra att formulera. Det här måste upplevas. Jag har anlänt till den röda staden Kampala. Jorden är röd och den färgar av sig på allt, till och med växterna. Jag bor i ett nybyggt rum med en säng som enda möbel. Man måste gå 300 meter för att komma till brunnen och själv pumpa upp vattnet. Elen funkar ibland, jag duschar i kallvatten och har ätit ugali (som potatismos fast mycket fastare och gjort på majsmjöl) och böner två dagar i rad, det är World Food Program som står för maten här på centret. Jag har aldrig levt såhär primitivt men jag klagar inte. Jag mår jättebra och trivs. Ungdomarna är roliga och social trots deras trasiga bakgrund.
UYDEL ?Uganda Youth Development Link är en av IOGT-NTO:s partnerorganisationer och i december 2006 invigdes det nya centret där 44 ungdomar kan bo. På dagarna undervisas det i olika ?vaccation skill training? så som hairdressing, sömnad, mekanik, catering, möbelsnickeri m.m. Det finns även möjlighet att lära sig att skriva och läsa luganda eller engelska. Yrkesträningen är även för andra gatubarn och på lördagar har dom Behavior change program där det deltar mer än 100 ungdomar. Det talas om drugabuse, selfesteem, relationship och andra ungdomsfrågor.
Idag medan jag lärde dem en sång på swahili funderade jag på vad detta kan vara bra för. Att sjunga tillsammans när det finns så mycket annat att prata om och lära ut. Men så insåg jag hur lyckliga de blev av att sjunga. Det är många tårar som gråtits eller som finns kvar innombords hos de här ungdomarna och all skratt man kan lyckas skapa är bra. Det är hundra meter till den byggnaden där tv:n visar Uganda-Nigeria och jublet hörs över hela området när Uganda gör mål.
Jag blir rörd när jag tänker på hur många ungdomars liv UYDEL förändrar genom deras arbete, de är proffisionella socialarbetare som driver det här och de har kommit långt. Killarna hjälper till med diskning och matlagning, tjejerna stärks till att våga göra killgrejer och det är 22 tjejer och 22 killar som bor här.
Jag skulle utan problem kunna stanna här längre än tre veckor. Kanske ska jag göra som en annan volontär här, han jobbade hårt hemma i Nederländerna för att ha råd att åka hit och jobba gratis i tio veckor. Tur att det finns goda människor på den här jorden.
Nagra portioner boner och ugali