Lev livet med Linda

Allt känns lite bättre. Jag är inte lika lost och känner mig rätt självständig. Jag har åkt daladala (lokalbussa) själv och börjar känna igen mig på flera platser, väldigt skönt. Vi har handlat mat och har fått fläktar till våra sovrum. Jag och Anna överraskade Trizah med att kunna montera fläktarna själva och hon hjälpte till på slutet, fast hon från börjar var fast besluten om att det behövdes en kille för monteringen. Tjejer kan! Det har börjats skapa rutiner i huset, byn känns tryggt och vi hejjar på våra grannar. Jag har små hudsäcksinflamationer på benen som inte kliar eller gör ont men det ser ut som jag har rödahund. Min mage har inte strejkat på något sätt och jag känner mig stark. Mitt mål är att vara helt frisk hela resan.

Igår tvättade jag håret för första gången sen jag kom hit, vår dusch funkar inte än. Efter det kände mig riktigt fräsch för första gången på en vecka och jag tog en daladala för att se vi på en uppvisning av kulturella danser. De berättade att det bara var teater mellan killarna och tjejerna vars rörelser i dansen tydligt anspelade på sex. Könsrollerna var självklara och jag är grymt imponerade av både tjejerna och killarnas rumpor. Hur bär dom sig åt för allt detta skakande?

Sedan hängde vi med ett gäng rastakillar som Anna kände och efter många om och men tog vi oss till den svenskägda klubben Q-bar. Där hängde unga tanzanska kvinnor och en massa vitingar. Tjejerna var mycket sminkade, hade urringade linnen, korta kjolar och välstylat löshår. Känslan av köttmarknad var påtaglig när vi gick igenom barborden fram till dansgolvet. Där spelade ett reaggyinspirerat coverband och vi dansade så att svetten rann. Rastakillarna var jätteschyssta och alla var kompisar med alla. Jag dansade med en underlig och cool Masaikille och några av rastakillarna rökte på, de är väldigt drogliberala.

Det konkurrerades inte om tjejerna på samma sätt som i Sverige, stämningen var vänlig. Även om det kändes som en köttmarknad kände jag mig inte speciellt utsatt, det var nog värre för de tanzanska kvinnorna. Det var härligt att få dansa av sig. Några killar i gänget ville att jag skulle gifta mig med dem, stanna i Tanzania och flytta in hos dem. Efter några trevliga försök att ta mig ur situationen gjorde jag klart för dem att jag ska flytta tillbaka till Sverige i sommar och inte är intresserad av något förhållande. Jag fattar inte hur det funkar med känslor här. Gifter man sig först och sen blir man förhoppningsvis kär. Eller finns det inte kärlek? Jo klart det finns, överallt: love and peace! Men kulturen skiljer sig markant från min svenska. Alkoholen gjorde ju sin verkan och jag tror inte att någon av dessa skulle våga säga samma sak till mig om vi sågs på dagtid.

Sobernet funkar inte på kontoret och inte msn heller. Det är drygt och är det något akut, eller om jag måste läsa nåt mejl så skicka ett sms.

Chipp!

Utsikten från YWCA som Annas kompisar bor på

Om en timme går planet.
Jag har förberett mig för att lämna sverige genom att vara nationalistisk och hejja på sverige i åre och sett på svensk hockey, brynäs-skellefteå i gävle. Jag har oxå ätit internationell mat; taco, grekisk sallad, pizza och kinesmat.

Det känns faktiskt inte så mycket än. Jag inbillar mig att jag inte har någon resfeber vilket pappa helt förkastade när jag sa att jag åkte ut till arlanda fyra timmar innan flyget hade sin avgång. Jag är peppad och det känns jättebra att åka med anna. Jag landar imorgon 7.25 lokal tid och hoppas kunna meddela min överlevnad snart därefter.
Chip på er!