Lev livet med Linda

Feber, huvudverk, diarré, magont, illamående, svettningar, frossa, yrsel you name it! 30 timmar intensivt sjuk, sjuk på riktigt för första gången sen jag kom till Östafrika. Det är inte jättekul att vara dålig i magen när man har 50 meter till en hål-i-golvet-toa när det är kolsvart och man fryser och svettas om vartannat. Directorn här på Uydel sa "I know a mzungodoctor, he treats mzungos, he is good but expensive, take him!" Så jag åkte dit, blev ordentligt undersökt och fick antibiotika. Idag såg jag färgen på vattnet från vattendunken och kan mycket väl förstå att min kropp reagerade på det, även om jag "bara" har duschat och lagat mat med det vattnet. I Sverige skulle det inte ens duga att tvätta kläder i! Jag har fortfarande ett antal infekterade sår (där inräknat en tumme som inte är så vacker att se på, inte att känna heller) lite här och var på kroppen som vägrar läka. De som hade läkt på två dagar i Sverige tar tydligen två veckor här. Imorgon ska jag köpa steriliserade plåster och agera som att det är stora stora köttsår jag har. I övrigt mår jag bra nu, jag är frisk och har all energi tillbaka i kroppen.

 

Att vara vit och bli skrattad åt är nåt man får räkna med, jag gör en himla massa saker som dom tycker är konstiga men när jag gör saker som är typiskt afrikanska, som att bära saker på huvudet då skrattar dom också, hur ska jag nånsin kunna bli en del av den här kulturen..?

 

Idag har jag haft min första engelska lektion. Det var roligt, men hur gör man? Tänkt att det nog skulle vara en baggis men det var några faktorer som gjorde det hela lite komplicerat.

• Jag kan inte luganda så hur förklarar jag när de inte förstår (okej det ordnade sig med att Moses översatte)
• Jag kan inte deras namn
• Jag har ingen aning om deras kunskapsnivå. Vissa kan föra konversationer medan andra inte kan skriva eller läsa varken luganda eller engelska.
• Jag vill inte ha prov, jag tror inte på den pedagogiken

Jag vill att alla ska bli sedda, att alla ska få lika mycket plats, detta är en problem även i Sverige jag vet att lärarna i Sverige kämpar med detta varje dag. Vissa är blyga och många saknar självkänsla. Jag vill att alla ska känna sig värdefulla även om de inte kan alfabetet men hur uttrycker jag det så att de verkligen förstår och hur får jag dem att inte skämmas inför deras klasskamrater om de gör fel? Hur vet jag om de förstått om jag inte vill använda mig av prov (de gör det ju alltid annars i det här landet), jag vill inte tvinga dem redovisa inför hela klassen och jag kan inte ha individuella samtal med alla 20 (fast det vore det absolut mest önskvärda)? Jag ska göra det bästa av situationen såklart. Jag har två veckor på mig och jag tror jag kommer lyckas med mycket. Om inte ren engelskkunskap i alla fall glädje att lära sig!

 Jag och en kille i 20 års åldern här på centret pratade om relationer i Sverige och Uganda. Det lät som att han var positivt inställd till vårat "system" där det är okej att dra hem partners vid 13 års ålder och man kan ha många pojk/flickvänner innan man bestämmer sig för att gifta sig. Men när jag samtidigt fråga honom vad han skulle säga till sina barn så lät det som att han skulle hålla fast vid det gamla. Han sa "I need to follow the culture". Hur förändrar man något med den filosofin? De flesta ungdomar jag möter har en öppen syn till kärlek och relationer men så finns den gamla generationen som spökar för dom hela tiden som håller dem tillbaka. Fast så är det väl i min kultur också, att mina far- och morföräldrar tycker jag gör mycket konstigt. Tider förändras hela tiden, bara lite olika snabbt inom vissa geografiska och tematiska områden. Tillsammans med den här killen satt en annan kille, vi pratade om trohet. Jag frågade om han var faitfull och självklart var han det, sa han. Och kanske stämmer det enligt hans definition, men inte enligt min. Han hade tre flickvänner som inte visste om varandra. Om de fick veta om varandra skulle de bli arga och blotta tanken på att de skulle ha andra pojkvänner var otänkbar. Hejja jämställdhet! De frågade om jag kunde spela netball (en form av basket som tjejer spelar) och jag sa nej, men att jag kunde spela fotboll. De skrattade och trodde mig inte riktigt men jag sa att jag skulle visa dom på lördag då det är sportsday. Behöver jag nämna att de tappade hakan då jag sa att Sveriges damer typ är världsmästare i fotboll? Nej. Men vi hejjar på jämställdheten i det här landet.