Lev livet med Linda

Jag har stor tilltro till allt som är statligt och kooperativt i Sverige, kan jag så nyttjar jag alltid dessa i första hand. Jag drar mig för att gå till privata sjukhus och åker omvägar för att kunna handla på konsum istället för ica. Jag har full tillit till den svenska skolan och svenska statliga sjukhus. Här funkar det inte på samma sätt. Här är det mesta privatiserat, till och med ambulanserna. Varje dalladallabuss ägs och körs av en privatperson som har sitt egna företag med en konduktör som anställd. Därför finns det ingen möjlighet att ha en överblick över hur många dalladallabussar det finns, vilka som kör vilka sträckor, vilka tider de går och när de börjar och slutar på morgonen. Detta system funkar utmärkt här, men hade det funkat i Sverige? Sverige med en befolkning där kontrollbehovet är maximalt. Man vill till och med kunna kontrollera tiden.

De statliga sjukhusen är billigare men inte alls lika bra som de privata. Samtidigt som det finns många små kliniker med privata läkare med ett vinstintresse och sämre utrustning för undersökningar. Den fattiga har inte råd att gå till ett omfattande privat sjukhus och väljer de små klinikerna men får då inte lika bra vård som de hade fått på något av de större privata sjukhusen. Jag är så tacksam över vår fria sjukvård i Sverige och med underskattade högkostnadsskydd. Mitt sjukhusbesök och min antibiotika förra veckan kostade 30 000 shilling (180 kr) och är nästan en fjärdedel av min månadslön, och jag tjänar lika bra som en lärare gör här i Tanzania.

Korruptionen är total och ett stort problem här, man kan vänta i evigheter på att få något fixat om man inte väljer att betala extra. Det enklaste sättet att ta sig ur situationer där polisen är inblandad är att betala. Det är svårt att bryta mönster och otroligt frestande för många att betala extra om de hjälper dem att ta sig ur en knipa, en ond spiral.

Kivuri blev sjuk i förrgår, ett sms från Sverige sa att det i värsta fall kunde vara blodförgiftning. Vi bestämde att vänta till dagen efter med att gå till sjukhuset, den lilla panik som infann sig i min kropp var inte alls på grund av oro för Kivuri, jag visste att det skulle ordna sig. Jag har pengar att betala all sjukvård här. Men hur gör den fattiga föräldern med ett dödssjukt barn där det inte finns någon möjlighet att få sjukvård. Där pengarna är begränsningen, där man inte får någon hjälp om man inte kan betala. Jag hoppas verkligen att alla hemma uppskattar allt vi har "gratis" i Sverige, om inte, får ni alla lov att åka till något land där skyddsnätet från staten inte är lika tätt.

Igår regnade det, jag har aldrig blivit så blöt av regn på så kort tid.
Jag och Anna satt halvnakna med varm choklad och muffins och såg på Ronja Rövardotter på kontoret och torkade under fläckten. Det var såå mysigt och jag saknar svensk skog.
Jag och Anna var rätt lyckliga

Ilska
Frusturation
Sorg

Andas in och andas ut. Räkna till hundra. Sedan skrik om du fortfarande behöver.
Jag försöker räkna till hundra, hundra för varje känsla:
Ilskan är över 100/100
Frustuartionen ligger på 30/100
Sorg har bara kommit till 14/100

Ännu ett session på skolan ESACS har utgått pga lärarmöten och alla elever var hemma. Kunde dom inte ringt oss om det här? Och när vi frågade så kommer påsklovet börja fyra dagar tidigare och examinationerna veckan innan det. Vilket i princip gör att projektet är över och vi som knappt börjat. Kunde dom inte har sagt det här redan från början?
Ilska över att det känns som hela esacsgrejen varit slöseri med tid
Frusturation eftersom det här är "normalt" när man är biståndspraktikant och för att det faktiskt finns några få elever som vill lära sig saker men som vi nu antagligen inte kommer kunna fortsätta jobba med.
Sorg över att detta innebär att jag kommer vara ännu kortare i Dar es Salaam. JAG VILL BARA STANNA HÄR.



Blanda aldrig ihop privatliv med jobb.

Med risk för att här oxå bara är roligt internt men...

- Kan inte du bara ta ditt liv (ang. livet efter gymnasiet)
- You just leave it as the halfmoon it is (ang vitlök och öroninflammation)

Ibland säger jag ganska roliga saker.

Med risk att det här bara är roligt internt men...

Kronologisk ordning på frågor man får av nya människor man pratar med:
Vad heter du? Unaitwa nani?
Vart kommer du ifrån? Unatoka wapi?
Är du gift? Umeolewa?
Har du några barn? Je una watoto?

Jag saknar Tindra och valparna. Jag saknar Queenie och jag saknar Roberta.

Här är ovälkomna husdjur vardag. Myrorna krypen längs hela diskbänken, blåa ödlor med gula huvuden klättrar längs väggarna, mössen springer på innertaket och kråkorna hoppar på yttertaket. Jag är inte känslig, jag brukar får rollen som den som dödar/tar bort alla småkryp. Kanske för att många av mina kompisar alltid är räddare än mig. Men igår blev det för mycket. En kackerlacka satt på dörren men flög in när vi öppnade den, min plastpåse med mitt svenska lösviktsgodis var invaderat av små svarta myror (desperat som jag var dödade jag alla myror och flyttade godis till en säker plats, myrorna är ju helt ofarliga så jag kommer nog inte dö av det här, men jag hade slängt godiset om jag varit i sverige) Bägaren rann över när jag öppnade toalettdörren och ser en stor död ödla mitt på golvet i sällskap av tusen myror. Jag la mig på soffa och dog en stund. Moses och Anna tog snällt bort den och jag tyckte det var himla synd om mig. I natt sov jag även med en hoppande alternativt flygande spindel innan för mitt nät och jag drömde om kackerlackor. Jag är skadad.

En liten guide från 1916:

Menstruation.

Vanligen inträder menstruationen (månadsreningen,
reglerna) en gång hvar fjärde vecka. Den börjar, när kvinnan
(ungmön) blir manbar, och räcker i genomsnitt till omkring
det fyrtiofemte året. När den upphör, kan ej kvinnan vidare
föda barn. -- Med aflossningen af det mogna ägget från
äggstocken, som äger rum hvar fjärde vecka, följer en
blödning från lifmodern. -- Fall äro iakttagna, då digifvande
fruar kommit i ny grossess utan att menstruation inträdt. --
Den blodmängd, som vid en normal menstruation förloras,
uppgår till 200 à 300 gram. Dess färg bör ej vara gulaktig
eller svartaktig; bör ej innehålla stora slemslamsor; blodet
bör blott sippra. -- Kvinnan känner vanligen en lätt
dragning i lemmarna, öfvergående smärtor i korstrakten och olust
för ansträngande och andligt arbete.
Under menstruationen bör kvinnan undvika förkylning,
häftiga sinnesrörelser och tungt kroppsarbete. Stillhet och
lugn äro önskvärda. Det är mycket synd om den stora
skaran af flickor och unga kvinnor, som äro nödsakade att
äfven under menstruationen i stående ställning expediera
kunder, stå och stryka, arbeta i fabrik o. s. v. och ej ett
ögonblick på dagen få hvila sig. Ett stort fält öppnar sig
här för människovännen för att afhjälpa missförhållandet. --
Indiankvinnorna äro kända för att hafva utomordentligt lätta
förlossningar. Ett af skälen härtill torde vara att de under
menstruationen ej lämna sin bädd utan iakttaga absolut hvila.
Om skogens härdade kvinna behöfver hvila vid detta tillfälle,
är ej detsamma fallet med den mera ömtåliga civiliserade
kvinnan? -- Att därför gå på skridsko, gå med våta fötter
o. s. v. under menstruationen, är rent af brottsligt. Mödrar
böra öfvervaka sina döttrar noga, så att de ej fara illa med
sig vid dessa tillfällen. Det är mycket viktigt att kvinnan
tillser, att hennes urinblåsa och tarmkanal regelbundet
tömmas och att ej falsk blygsamhet får hindra att detta sker. --
Modern bör förbereda sin unga dotter på menstruationens
inträdande, förklara för henne, hvad den innebär, och att
den ej är en sjuklig företeelse utan något fullkomligt normalt
samt undervisa henne om, hur hon bör sköta sig under tiden.
Sundhetsbinda, gjord af antiseptisk gas med stoppning,
borde hvarje kvinna, som är rädd om sitt anseende, använda.
Man lägger bindan efter begagnandet i kallt vatten,
hvarigenom allt blodet suges ut, tvättar den sedan och kokar den.
Bindan skyddar underkläderna. -- Bad äro under tiden för
menstruationen ej att tillråda, men väl tvättning af ansikte,
hals och händer som vanligt med ljumt eller rumsvarmt vatten.
Mycket utbredd är den tron, att under menstruationen
kvinnan ej får komma i beröring med vatten.
»Vattuskräcken» är allmänt utbredd. Alla, både starka och svaga, friska
och sjuka, kunna och böra använda ljumma eller rumsvarma
yttre tvättningar af könsdelarna och deras närmaste
omgifning, för att aflägsna blodet, som häftar fast och lätt
sönderdelas. Tvättningarna kunna företagas 3--4 gånger om dagen,
bäst öfver en s. k. bidet eller ock öfver ett vanligt tvättfat.
-- Somliga kvinnor sprida under menstruationen en
egendomlig utdunstning. De böra genom våt inpackning till
svettning samt halfbad och öfvervägande vegetariansk diet söka
åstadkomma en bättre saftblandning. -- Efter
menstruationens slut är ej nödvändigt att taga ett varmbad, utan man kan
mycket väl igen börja med kalla tvättningar eller begjutningar.


http://runeberg.org/halsovan/1916/0102.html

 

Det tog 28 dagar för psyket att reagera, 30 dagar för magen. Jag har väntat på det här.
Jag är en urininfektion rikare och 30 000 shilling fattigare (180 svenska kronor, kontoret betalar)
Svensk sjukvård är fantastisk, det skulle kosta 45 000 tsh (270 kr) att göra en röntgen av magen, tur att jag inte behövde det.

Jag ser förvånansvärt lite alkoholreklam, det verkar som att mobilindustrin har tagit över helt.


Lisa och Anna, for sure, dressed for success!


Det finns hopp även om alkoholindustrins reklam och omsättning är enorm.

På fritiden hänger jag rätt mycket vid redcross, dalladallahållplatsen där rastakillarna sitter och gör sina skor och smycken. Det är en schysst plats när jag vill fly från allt som heter stress och krav på att vara social. Där är det okej att bara sitta och snacka skit, där jag lär mig mest swahili för där känns det okej att göra fel. Love and peace!!



Magorogoro                                                     Chia


Kivuri                                         Jag är nästan en rastatjej, det saknas bara en tro på gud...

Äntligen möjlighet att lägga upp lite bilder, och så kommer det förbli i framtiden.
Lisa här i Dar sa att man får fler läsare på bloggen om man lägger upp bilder :)


Här är vi: Linda, Moses, Anna och Trizah

1 ½ år senare, med en annan kompis, i ett annat land.
Grekland september 2005 Linda och Sara
Tanzania mars 2007 Linda och Anna


Lycklig på en blåsig strand

Det känns som att jag inte har någonting att skriva. Som att det här inte händer något i mitt liv som är värt att blogga om, men hey, jag bor ju i afrika. Det måste ju hända massa intressanta saker varje dag här. Det kanske det gör, det är bara det att jag inte märker det.

Igår pratade jag om slavhandlen med en tanzanian. Han sa att araberna var dom dumma och europeerna dom snälla. Araberna var dom som hade tvingat folk att gå flera hundra mil utan mat och sen sålt dom till europeerna. Europeerna - dom snälla, dom som hjälpte afrikanerna till något bättre, visat dom den utvecklade världen. Det kändes helt befängt att höra en afrikan säga något sådant. Jag som ibland skäms för att jag är vit, för den historian vi skapat. Vad lär dom sig i skolan?

Det är så många gånger som jag och mina tanzanianska kompisar har helt olika uppfattningar om saker och ting, eller snarare har fått olika fakta. Då vill jag argumentera emot, säga att dom har fel. Men när jag säger det så sätter jag mig över dom och dom tror på mig. Jag är vit och jag har rätt, det är den känslan jag får. Jag vill inte att dom ska tro på allt jag säger bara för att jag är vit (det kanske dom inte gör, men det är så det känns) och jag är van att argumentera med folk som är starka i sina åsikter men här känns det som att det jag säger är lag.

Exempel på "fakta" jag fått bemöta är:
* man kan få hiv av dåligt vatten och dålig mat
* killar är kåtare än tjejer och därför måste tjejer klä sig respektabelt men inte tvärtom
* om man är ung när man skaffar barns å får man vackrare barn

Det är svårt men roligt.

I onsdags spelade vi innebandy med massa svenskar det var schysst. Söndag, måndag och idag har jag sprungit och jag hoppas att det här kan bli rutin. Träningsverken är påtaglig men jag vet ju att jag vänjer mig.
Imorgon ska jag, anna, lisa och stina åka till Kipepeo och bada i havet. Lisa bor i Dar-es-Salaam och Stina ska hälsa på. Det ska bli grymt att få hänga med lite ungt kvinnligt svenskt folk!

Last time that we had this conversation
I decided we should be friends
But now were going round in circles
Tell me will this deja vu never end?

Jag trodde aldrig jag skulle citera spice girls på min blogg.

Igår var jag på en fotbollsmatch typ ett "korpenlag" i vår by. Kijitoyama - Mwenge slutade 2-1. Hemmavinst även om jag inte såg hela matchen. Det var en stor skara människor som samlats för att tiita: 30 småkillar, 20 ungdomskillar som hejjade på hemmalaget, 20 mwengesupportrar och så jag: den vita tjejen. Småkillarna kollade mer på mig än på matchen.

Jag kom till fotbollsplanen innan matchen började och jag kände ingen som var där. Jag kände mig rätt lost och satte mig ned för att vänta. Först kom det fram ett gäng kvinnor, vi utbytte lite ord på knagglig swahili och knagglig engelska. En av kvinnorna frågade efter 100 shilling (60 öre) jag visste inte vad jag skulle göra men gav dom till henne. Sen började tre av kvinnorna gapskratta och gick därifrån tillsammans med de andra. Jag fattade ingenting. Ibland fattar jag ingenting av den här kulturen.

Sen satt jag där och väntade och det gick förbi ett antal barn och några lite äldre killar. En av dom vågade sig fram och vi satt o pratade lite på engelska. Barnen skockades runt oss där vi satt, jag kände mig som en apa på zoo. Vi snackade lite och sen ställde han en fråga jag inte fattade. Jag såg frågande på honom och han sa:
- Du förstod inte vad jag frågade va?
- Nej.
- Jo jag undrade om du hade någon pojkvän?
- Ja det har jag, svarade jag för enkelhetens skull. Allt för att slippa snacket om att han så gärna vill ha en flickvän, gärna en vit med så fiiin hy. Att jag gärna fick träffa hans föräldrar och komma hem till honom. För det är så det funkar här. Det är dom frågorna man (jag)  får om jag säger att jag är singel.
Sen frågade han om min pojkvän var från Tanzania och jag sa ja.
- Bra, bra att du valt en kille som är svart.
Sen gick han, sa att jag kunde komma förbi hans affär om jag ville.

Vad är det här? Varför är jag bara intressant om jag är singel? Det är så tyligt och varje gång folk pratar med mig så hoppas jag att det ska vara för att jag är jag. Men det är inte så. De pratar med mig för att jag är vit, för att jag troligvis oxå är rik och det skulle vara så fantastiskt att få komma till Sverige med mig. Hur vet jag är när jag är utnyttjad och när folk gillar mig för att jag är jag?

Jag vill tro och hoppas att rastakillarna hänger med mig för att jag är jag. Men jag vet inte säkert och jag skulle bli så himla ledsen om det visar sig att det bara handlar om pengar och hudfärg. Folk på gatan är okej, men rastakillarna är mina kompisar, folk jag faktiskt bryr mig om. Men jag kan ju inte ha inställningen att alla ska utnyttja mig, då kommer jag inte orka med att leva här. Det är svårt, det är kulturkrockar hela tiden och det är jag som är vit och rik.

En äldre kille sålde hemmarullade ciggaretter. Jag vet inte till vilka han säljer men jag antar att man kan vara hur ung som helst. Allt handlar om att vara cool. En ung pappa/bror bar på en ettårig unge som hade haschlöv på strumporna. Några killar i laget rökte ciggaretter samtidigt som de värmde upp. Vacker kontrast.

Småkillarna ser upp till killarna som spelade matchen. De är deras idoler och deras förebilder. Det dom gör kommer oxå småkillarna göra. Kivuri, en av rastakillarna är lagkapten och en liten unge skrev hans namn i sanden "kkk - kivuri". Tur att Kivuri är en av dom bra, en av dom som varken röker eller dricker. Love and respect!

Kaos.
Igår var det för mycket för att jag skulle palla.
Jag är fett stressad över allt vi måste hinna med inför varje session vi ska ha på skolan. Det är svårt att kommunicera, vi kommer ingenstans. Jag orkade inte vara social, inte ens hejja på folk, jag flydde till rastakillarna och det kändes lite bättre. Bokade om min hemresa, tanten på Brittish Airways var skitsur och jag måste flyga hela dagen och sova på arlanda för det kommer inte gå några flyg hem. Fett less på hela världen. Jag åkte hem för att hämta lite grejer till Anna för att mötas av flera liter vatten på golvet. Elektriciteten var slut och man måste betala, jag fattade noll. Tur att Kivuri kunde hjälpa mig, det är bra att ha afrikanska vänner. Det fanns inget vatten i kranen, inget batteri på min telefon, ingen möjlighet att ladda den för det fanns inge ström, och inga pengar på Kivuris telefon. Kaos. Allt ordnade sig till slut och jag lugnade ned mig men det tog ett antal timmar.

Jag landar på arlanda 23.35 den 29 juni. Hej Sverige!

Jag vill kunna lägga upp bilder men det går inte, Internet här är så segt :( Så nu kan ni inte få se hur vi bor, hur det ser ut på kontoret eller rastakillarna jag hänger med. Inte bra. Bilder säger mer än tusen ord. Men istället kommer här en fullspäckad sinnesredogörelse:

Hörsel
Varje morgon vaknar vi av bönerop eller sånger från någon moské i närheten. Det låter som ett dovt dånande och låter högt och ljudligt från högtalarna. På vår väg från huset ropar barnen i byn good morning och några av de unga männen säger mambo? (läget?) På gatan tjuter tutorna från alla dalladallas (minibussar) och taxichaufförer som säger karibu (varsågod). När det mörknar sitter folk med brasor längs de små vägkanterna och småpratar medan några desperat försöker få kontakt med oss. På kvällen spelar syrsorna och i dikena bräker paddorna högt. Sedan somnar vi till surrandet från fläkten och eventuellt ännu en bön från moskén.

 

Syn
Antalet fordon är för många för att få plats på vägen, maximal yta används. Dalladallabussarna är överfulla av människor och det ligger tillplattade vattenflaskor överallt. Naturen är grön och vacker, palmer växer som björkarna gör i Sverige trots att man kan se avgaserna spys ut från trafiken och dammet yra.

 

Lukt
Vid ett flertal tillfällen under dagen känner man den välbekanta doften av brända sopor. Svetten från alla resenärer på dalladallas är ett säkert faktum och avgaserna följer en vart man än går i staden.

 

Känsel
Konstant svett som rinner ned längs ryggraden är vardagsmat här. Myggen och myrorna gör sig påminda varje kväll genom små bett på fötterna. Ingenting är någonsin helt torrt och man är alltid smutsig.

 

Smak
Frukosten smakar alltid likadant, vitt bröd med jordnötssmör. Allt vatten som vi inte köper smakar havsvatten som blivit överrenat med klor. Sandkorn som knastrar i munnen och dammet gör sig påmint. Frukten är betydligt smakrikare än i Sverige och om det är någon gång jag ska lära mig äta bruna bönor så är det nu!