Back i Dar!
Nu är jag tillbaka i Dar-es-Salaam. Det känns tryggt och bra. Tiden kommer gå fort och jag vill verkligen hem nu, men endast för att det är det jag ställt in mig på och för att det är kongress när jag kommer hem, och för att få träffa alla såklart!
Ska se om jag kan komma igång med bloggandet igen.
Sista kvällen med gänget var schysst. Bra musik och en grym dj. Det var dans från 23-04 med ett gäng grabbar från SCAD och vi volontärer. Jag kan här oxå meddela följande: Ett litet steg för människan och mänskligheten men ett stot steg för Linda. Hon kan nu räkna sig som en normal levande människa då hon äntligen klarat att vara vaken i mer än 24 timmar. Det tog henne 21 år fyra månader och två veckor.
Jag bor i Pers lägenhet med gång avstånd till kontoret och Aga Khan hospital. Det är bra eftersom jag i morse gick dit för att öppna min femte riktiga böld som jag haft här i Tanzania. jag trodde detta var över men tydligen inte. En bedövningsspruta, ett snitt, en böldtömning, några djupa bitmärken på händerna och 85 000 shilling senare gick jag därifrån. Jag tror på riktigt att det här är min sista infektion. Jag är jäkligt trött på det här nu.
Jag har träffat Chia och Magorogoro igen det var softish, ska träffa Kivuri sen, får se hur det känns och går. Det är läskigt att jag på torsdag ska säga hejdå och aldrig mer se honom. Men det ska nog gå bra. Jag har mitt sikte på Sverige nu.
Det finns en sak som är bra med att homosexualitet inte finns "erkänt/utbrett" här i Östafrika. Killar och tjejer kan umgås på helt lika vilkor. Killar och killar kan hålla varandra i händerna som tjejer gör i Sverige och det finns ingen homofobi. Men det är nog den enda fördelen. Alla andra nackdelar som att viss kärlek inte är accepterad väger knappast upp.
Det var schysst stämmning på dansgolvet i Nairobi. Killar dansade med killar, tjejer med tjejer eller mixat. Det är mycket fokus på sexuella rörelser men det är ju i Sverige oxå. Men det bästa av allt. Killarna sökte ögonkontakt och kom fram och frågade först om de fick dansa med mig eller inte innan de började kladda. Okej ingen fick kladda på mig men där hade jag iaf en chans att se vem personen va och säga ja eller nej. Att föredra jämfört med många av Sveriges grabbar där de kommer upp bakifrån och man har inte en susning vems händer man har på en höfter/mage/bröst.
Vad annat kan jag berätta? Det känns sorgligt att den här östafrika tiden snart är slut och det känns helt galet att vi som ungdomspraktikanter inte är ett team längre. Att jag kanske aldrig mer får se två av dom jag bott och jobbat med de senaste fem månaderna.
***
Men hur gick det med sommaräventyret 2008? Tankarna vimmlar omkring i huvudet får se om det kan bli verklighet eller inte. Vad mer behöver jag? Det är massa grejer och jag ska se om jag inte kan ge nån liten update om det snart.
***
Ska se om jag kan komma igång med bloggandet igen.
Sista kvällen med gänget var schysst. Bra musik och en grym dj. Det var dans från 23-04 med ett gäng grabbar från SCAD och vi volontärer. Jag kan här oxå meddela följande: Ett litet steg för människan och mänskligheten men ett stot steg för Linda. Hon kan nu räkna sig som en normal levande människa då hon äntligen klarat att vara vaken i mer än 24 timmar. Det tog henne 21 år fyra månader och två veckor.
Jag bor i Pers lägenhet med gång avstånd till kontoret och Aga Khan hospital. Det är bra eftersom jag i morse gick dit för att öppna min femte riktiga böld som jag haft här i Tanzania. jag trodde detta var över men tydligen inte. En bedövningsspruta, ett snitt, en böldtömning, några djupa bitmärken på händerna och 85 000 shilling senare gick jag därifrån. Jag tror på riktigt att det här är min sista infektion. Jag är jäkligt trött på det här nu.
Jag har träffat Chia och Magorogoro igen det var softish, ska träffa Kivuri sen, får se hur det känns och går. Det är läskigt att jag på torsdag ska säga hejdå och aldrig mer se honom. Men det ska nog gå bra. Jag har mitt sikte på Sverige nu.
Det finns en sak som är bra med att homosexualitet inte finns "erkänt/utbrett" här i Östafrika. Killar och tjejer kan umgås på helt lika vilkor. Killar och killar kan hålla varandra i händerna som tjejer gör i Sverige och det finns ingen homofobi. Men det är nog den enda fördelen. Alla andra nackdelar som att viss kärlek inte är accepterad väger knappast upp.
Det var schysst stämmning på dansgolvet i Nairobi. Killar dansade med killar, tjejer med tjejer eller mixat. Det är mycket fokus på sexuella rörelser men det är ju i Sverige oxå. Men det bästa av allt. Killarna sökte ögonkontakt och kom fram och frågade först om de fick dansa med mig eller inte innan de började kladda. Okej ingen fick kladda på mig men där hade jag iaf en chans att se vem personen va och säga ja eller nej. Att föredra jämfört med många av Sveriges grabbar där de kommer upp bakifrån och man har inte en susning vems händer man har på en höfter/mage/bröst.
Vad annat kan jag berätta? Det känns sorgligt att den här östafrika tiden snart är slut och det känns helt galet att vi som ungdomspraktikanter inte är ett team längre. Att jag kanske aldrig mer får se två av dom jag bott och jobbat med de senaste fem månaderna.
***
Men hur gick det med sommaräventyret 2008? Tankarna vimmlar omkring i huvudet får se om det kan bli verklighet eller inte. Vad mer behöver jag? Det är massa grejer och jag ska se om jag inte kan ge nån liten update om det snart.
***
Kommentarer
Postat av: Jennifer
Jag känner igen den känslan. Det var riktigt konstigt att komma hem och inse att det är mycket troligt att jag aldrig kommer möta alla mina östafrikanska vänner igen.
Postat av: Birgitta
Om du tycker dig ha fått en kulturchock av att leva och bo i Östafrika, ska du veta att det är en nästan lika stor chock att komma hem igen! Man ser plötsligt "gamla Sverige" med nya ögon. Men tyvärr går det över alldeles för fort...
Alla infektioner låter inte bra. Lova att du går till doktorn GENAST om det blossar upp igen!!!
Kram!
Trackback