Fröken Duktig

Inför migsjälv älskar jag att göra bra ifrån mig, jag gillar migsjälv när jag gör rätt och är duktig. Det gör att jag är väldigt bra på att säga åt migsjälv när jag är duktig, som när jag tex har skrivit klart en hemtenta eller som nu när jag precis har gjort klart båda kompleteringarna från den här kursen för seminarierna jag missade när jag ägnade mitt liv åt bättre saker än skola nämligen unf. (älskade unf) Men jag kan oxå berömma mig när jag är snäll mot mig eller andra, det måste inte alltid handla om att prestera även om det är det mest konkreta jag har. Det är ohållbart att berömma sig själv när man presterar för då tror man automatiskt att det är prestera som är det som bra. Och nog vet vi kära läsare att just prestation är orsaken till mycket tokigheter här i västvärlden typ ätstörningar. Hejjigt!

Inför andra är jag inte lika förtjust i att vara duktig och göra rätt. Samtidigt som jag älskar att få uppmärksamhet när jag presterar, jag vill att folk säger att jag är duktig och berömmer mig när jag gör något bra. Men samtidigt så vill jag absolut inte uppfattas som fröken duktig. Det är svårt det där, en paradox kan man säga. Allt är en paradox. På utvecklingsstudier pratade vi om paradoxer inom bistånd och utveckling, på genusvetenskapen pratar vi om paradoxen av att vilja vara kvinnlig och manlig och samtidigt som man inte vill vara bara ett kön, och här är me, myself and I och då handlar det oxå om paradoxer. Hejjigt!

Men är man högpresterande, nykterist, väldigt okriminell och pryd då blir man lätt fröken duktig. Och jag vet att av alla människor på den här jorden är det jag som dömer mig hårdast. Hejjigt!

Kommentarer
Postat av: Therese

Det är spännande det här! Jag förstår precis dina tankar. Att vara fröken duktig är inge roligt, samtidigt som vi alla vill visa oss duktiga.

Ett boktips är Diagnos Duktig. Mycket intressant bok!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback