Måttligt förvirrad
Jag är tillbaka i Tuve, jag är tillbaka i mitt kollektiv, underbart!
Första föreläsningen blev inställd så måndagen ägnades åt att komma ikapp livet, sova ut ordentligt, knarka vitlök och dricka ingefärste. Sjukt sexig hes röst som gärna kan få stanna även om det halsonda gärna kan dö ut. Idag mår jag rätt bra och känner mig iaf stark i kroppen, ska se om jag kan komma ut på en prommis men mitt enda problem är att det regnar i gbg, konstant.
Igår vad jag på föreläsning om jämställdhet och fick ont i magen. Jag har ett stort problem i mitt liv just nu, måttligt förvirrad. Jag som var så säker på vad jag ville (ungdomar, internationellt, attitydförändrande, gräsrotsnivå, jämställdhet, relationer och sexualitet) är nu tillbaka i vad-vill-jag-jobba-med-stadiet. Jag tycker jämställdhet är jätteviktigt och vill jobba med att göra världen mer jämställd. Men mitt problem är att varje gång jag är på en föreläsning om ämnet, läser en text eller hör någon prata om det så blir jag bara, ehm ja vad blir jag egentligen? Jag kan inte ens sätta ord på mina känslor, men typ, förvirrad, arg, ledsen, utmattad, ångestfylld och jag känner mig otillräcklig. På nått sätt känner jag mig inte tillräckligt ifrågasättande, inte tillräckligt kritisk. Jag tycker om mig själv när jag är kritisk men jag tycker inte om att vara kritisk. Ibland är det svårt att göra sigsjälv nöjd.
Jag är feminist, absolut, det borde alla vara. Men jag har ett stort problem med att umgås med folk som är extremt feministiska. Om man nu kan vara mer eller mindre feministisk. Jag blir trött på människor som är konstant kritiska, aldrig bara är nöjd. Om jag umgås med sånna människor känns det som jag inte får gå ut på krogen och dansar sexigt för jag skäms för att jag på nåt sätt är ett objekt. Åh allt det här är sjukt svårt och det är svårt att förklara. Fördomarna flödar det är ju uppenbart. Men ibland vill jag bara köpa en häst och en hund, skaffa mina barn, flytta ihop med en karl, köpa ett hus och bara göra det bästa av varje dag. Inte alltid konstant sträva efter något annat. Utbilda mig till lärare och hitta en meningsfull fritid, bara bry mig om mig och min vardag, folk runt mig och skita i världen utanför. Men så nästa dag så vill jag inte vara den där svenssontjejen som turistar och lever lyxliv medan halva jordens befolkning sliter ihjäl sig för att överleva. Då vill jag hjälpa unga flickor att ta kontroll över sina liv, själva bestämma vem de ska leva sitt liv med, när de ska skaffa barn och se till att folk skyddar sig mot HIV. Åh det är inte lätt att hitta balansen.
Men det känns bättre nu än vad det gjorde igår, jag har pratat med bra människor, skulle nog behöva ringa Sara Bargell, hon är ju en sån klockren människa. Men man kanske inte måste vara ifrågasättande hela tiden, man kanske kan fokusera på allt som är bra istället. Jag är ju en rätt positiv tjej och vill inte ha ett jobb där allt är elöndigt, jag kanske ska bli den där grymma tjejen som skriver om allt bra som händer i världen, hon som uppmuntrar folk att fortsätta göra postivita saker, vara en bra förebild, och bara sprida glädje. Men det kan bli svårt när jag ska behandla ämnen som jämställdhet, relationer och sexuallitet. Om ni tänker efter hur många gånger läser ni positiva saker om dessa ämnen? Det är alltid nån som klagar på att det aldrig är tillräckligt bra. Det kommer aldrig blir tillräckligt bra, det går alltid att göra mer. Suck. Jag vet att sånna här tankar lägger sig snart, det går i vågor, snart är jag high on life igen och allt som händer i mitt liv, men just nu och just igår då var jag inte så peppad på det här med att tänka.
Igår var jag lite busig oxå. Jag blev knäsvag och darrig på handen, hjärtat bultade och jag undrade vad jag egentligen höll på med, lite vågat. Den som lever få se. Det här kan bli SÅ bra!!
Första föreläsningen blev inställd så måndagen ägnades åt att komma ikapp livet, sova ut ordentligt, knarka vitlök och dricka ingefärste. Sjukt sexig hes röst som gärna kan få stanna även om det halsonda gärna kan dö ut. Idag mår jag rätt bra och känner mig iaf stark i kroppen, ska se om jag kan komma ut på en prommis men mitt enda problem är att det regnar i gbg, konstant.
Igår vad jag på föreläsning om jämställdhet och fick ont i magen. Jag har ett stort problem i mitt liv just nu, måttligt förvirrad. Jag som var så säker på vad jag ville (ungdomar, internationellt, attitydförändrande, gräsrotsnivå, jämställdhet, relationer och sexualitet) är nu tillbaka i vad-vill-jag-jobba-med-stadiet. Jag tycker jämställdhet är jätteviktigt och vill jobba med att göra världen mer jämställd. Men mitt problem är att varje gång jag är på en föreläsning om ämnet, läser en text eller hör någon prata om det så blir jag bara, ehm ja vad blir jag egentligen? Jag kan inte ens sätta ord på mina känslor, men typ, förvirrad, arg, ledsen, utmattad, ångestfylld och jag känner mig otillräcklig. På nått sätt känner jag mig inte tillräckligt ifrågasättande, inte tillräckligt kritisk. Jag tycker om mig själv när jag är kritisk men jag tycker inte om att vara kritisk. Ibland är det svårt att göra sigsjälv nöjd.
Jag är feminist, absolut, det borde alla vara. Men jag har ett stort problem med att umgås med folk som är extremt feministiska. Om man nu kan vara mer eller mindre feministisk. Jag blir trött på människor som är konstant kritiska, aldrig bara är nöjd. Om jag umgås med sånna människor känns det som jag inte får gå ut på krogen och dansar sexigt för jag skäms för att jag på nåt sätt är ett objekt. Åh allt det här är sjukt svårt och det är svårt att förklara. Fördomarna flödar det är ju uppenbart. Men ibland vill jag bara köpa en häst och en hund, skaffa mina barn, flytta ihop med en karl, köpa ett hus och bara göra det bästa av varje dag. Inte alltid konstant sträva efter något annat. Utbilda mig till lärare och hitta en meningsfull fritid, bara bry mig om mig och min vardag, folk runt mig och skita i världen utanför. Men så nästa dag så vill jag inte vara den där svenssontjejen som turistar och lever lyxliv medan halva jordens befolkning sliter ihjäl sig för att överleva. Då vill jag hjälpa unga flickor att ta kontroll över sina liv, själva bestämma vem de ska leva sitt liv med, när de ska skaffa barn och se till att folk skyddar sig mot HIV. Åh det är inte lätt att hitta balansen.
Men det känns bättre nu än vad det gjorde igår, jag har pratat med bra människor, skulle nog behöva ringa Sara Bargell, hon är ju en sån klockren människa. Men man kanske inte måste vara ifrågasättande hela tiden, man kanske kan fokusera på allt som är bra istället. Jag är ju en rätt positiv tjej och vill inte ha ett jobb där allt är elöndigt, jag kanske ska bli den där grymma tjejen som skriver om allt bra som händer i världen, hon som uppmuntrar folk att fortsätta göra postivita saker, vara en bra förebild, och bara sprida glädje. Men det kan bli svårt när jag ska behandla ämnen som jämställdhet, relationer och sexuallitet. Om ni tänker efter hur många gånger läser ni positiva saker om dessa ämnen? Det är alltid nån som klagar på att det aldrig är tillräckligt bra. Det kommer aldrig blir tillräckligt bra, det går alltid att göra mer. Suck. Jag vet att sånna här tankar lägger sig snart, det går i vågor, snart är jag high on life igen och allt som händer i mitt liv, men just nu och just igår då var jag inte så peppad på det här med att tänka.
Igår var jag lite busig oxå. Jag blev knäsvag och darrig på handen, hjärtat bultade och jag undrade vad jag egentligen höll på med, lite vågat. Den som lever få se. Det här kan bli SÅ bra!!
Kommentarer
Trackback