Lev livet med Linda

Innan jag åkte till Tanzania lovade Elin att vakta min cykel. Under min resa fick min fina gröna cykel ett namn - Doris. Det var många år sedan Doris mådde riktigt bra, trots att hon var på service hos pappa för ett år sedan. Bromsarna gnisslar, växlarna hoppar och däcken är både skeva och har lite luft. Jag pumpade däcken på en mack, vi får se hur länge de håller. Jag och Doris har lite svårt att acceptera att vi räknas som ett fordon, vi tycks inte passa in nånstans. På vägen känner vi oss minst i vägen och på trotoaren är vi stora och klumpiga, gångarna tittar konstigt på oss och stackars däck slits när trampar fram över kullersten, vattenrännor och trotarkanter. Göteborg försöker framstå som en cykelstad men de lyckas inte riktigt. Det finns lika många trafikregler för cykeltrafikanter som för bilister även fast man inte tror det. Nu har jag cyklat omkring i två dagar och det känns inte helt bra, vart är min cykelhjälm? Men jag tror på Doris, man måste tro på sina nära och kära. Hon ska ta mig fram genom hösten i vått och torrt!