Lev livet med Linda

Hemma! Den som skrev att Malaysiaäventyret var över visste inte vad hon pratade om. De 29 timmarna blev 35, det är rekord för min del i antalet timmar på resande fot.

När vi landade i Kuala Lumpor var det tre förvirrade tjejer som var impade av den gigantiska flygplatsen. Tillslut hittade vi nån kille som hade koll, jag frågade vart vi skulle och han sa "join the que" medan han gav mig en tumme upp och en övertydlig flörtblinkning. Vi ställde oss i kö. När vi skulle borada planet tog kön aldrig slut, den bara fylldes på bakifrån hela tiden. Tillslut var det dags för join the que. Väl i amsterdam låg dimman så tjock att vi inte ens fattade när vi landade för det var bäcksvart. På monitoren för anslutande flyg stog det cancled på både sannas flyg till sthlm och mitt och salams till gbg. Inte en informationsdisk var öppen kl 05.00 på morgonen men vi hittade en kille i väst som hade koll. Det var dags att återigen join the que genom säkerhetskontrollen. (det bör tilläggas att varje gång vi hänvisades att ställa oss i kö gjorde vi alla tre den numera obligatoriska gesten med tumme upp och blinkning.) Genom säkerhetskontrollen och join the que igen för att komma fram till KLMs infodisk som öppnades kl 6. Biljetter ombokade och jag jagade Malmö aviation för att boka om min biljett och få veta att min slutliga hemkomsttid istället skulle vara 21.10 för 16.35 som planerat. När vi väl satt på planet påväg till gbg så berättade piloten att det var fullt i luftrummet så det var dags att vänta en halvtimme och join the que. Det var nog join the que-humor som räddade hela det här dygnet.

Bitvis har jag varit helt sjukt trött det här resan men jag verkar ändå kunda vända på dygnet rätt enkelt. Det är snart midnatt och dags att sova. För min malaysiska del är klockan snart sju på morgonen.
Godnatt.

Jag kände mig som istidsforskare när jag analyserade dimman under oss.
Här kan man se en forna genomträngning av ett flygplan!