Lev livet med Linda

Igår var jag på en fotbollsmatch typ ett "korpenlag" i vår by. Kijitoyama - Mwenge slutade 2-1. Hemmavinst även om jag inte såg hela matchen. Det var en stor skara människor som samlats för att tiita: 30 småkillar, 20 ungdomskillar som hejjade på hemmalaget, 20 mwengesupportrar och så jag: den vita tjejen. Småkillarna kollade mer på mig än på matchen.

Jag kom till fotbollsplanen innan matchen började och jag kände ingen som var där. Jag kände mig rätt lost och satte mig ned för att vänta. Först kom det fram ett gäng kvinnor, vi utbytte lite ord på knagglig swahili och knagglig engelska. En av kvinnorna frågade efter 100 shilling (60 öre) jag visste inte vad jag skulle göra men gav dom till henne. Sen började tre av kvinnorna gapskratta och gick därifrån tillsammans med de andra. Jag fattade ingenting. Ibland fattar jag ingenting av den här kulturen.

Sen satt jag där och väntade och det gick förbi ett antal barn och några lite äldre killar. En av dom vågade sig fram och vi satt o pratade lite på engelska. Barnen skockades runt oss där vi satt, jag kände mig som en apa på zoo. Vi snackade lite och sen ställde han en fråga jag inte fattade. Jag såg frågande på honom och han sa:
- Du förstod inte vad jag frågade va?
- Nej.
- Jo jag undrade om du hade någon pojkvän?
- Ja det har jag, svarade jag för enkelhetens skull. Allt för att slippa snacket om att han så gärna vill ha en flickvän, gärna en vit med så fiiin hy. Att jag gärna fick träffa hans föräldrar och komma hem till honom. För det är så det funkar här. Det är dom frågorna man (jag)  får om jag säger att jag är singel.
Sen frågade han om min pojkvän var från Tanzania och jag sa ja.
- Bra, bra att du valt en kille som är svart.
Sen gick han, sa att jag kunde komma förbi hans affär om jag ville.

Vad är det här? Varför är jag bara intressant om jag är singel? Det är så tyligt och varje gång folk pratar med mig så hoppas jag att det ska vara för att jag är jag. Men det är inte så. De pratar med mig för att jag är vit, för att jag troligvis oxå är rik och det skulle vara så fantastiskt att få komma till Sverige med mig. Hur vet jag är när jag är utnyttjad och när folk gillar mig för att jag är jag?

Jag vill tro och hoppas att rastakillarna hänger med mig för att jag är jag. Men jag vet inte säkert och jag skulle bli så himla ledsen om det visar sig att det bara handlar om pengar och hudfärg. Folk på gatan är okej, men rastakillarna är mina kompisar, folk jag faktiskt bryr mig om. Men jag kan ju inte ha inställningen att alla ska utnyttja mig, då kommer jag inte orka med att leva här. Det är svårt, det är kulturkrockar hela tiden och det är jag som är vit och rik.

En äldre kille sålde hemmarullade ciggaretter. Jag vet inte till vilka han säljer men jag antar att man kan vara hur ung som helst. Allt handlar om att vara cool. En ung pappa/bror bar på en ettårig unge som hade haschlöv på strumporna. Några killar i laget rökte ciggaretter samtidigt som de värmde upp. Vacker kontrast.

Småkillarna ser upp till killarna som spelade matchen. De är deras idoler och deras förebilder. Det dom gör kommer oxå småkillarna göra. Kivuri, en av rastakillarna är lagkapten och en liten unge skrev hans namn i sanden "kkk - kivuri". Tur att Kivuri är en av dom bra, en av dom som varken röker eller dricker. Love and respect!