Lokalbussar

Idag var jag tillbaka på ESACS Secondary School för att se hur det går för dem att ha sin egna antidrogklubb. Mina förväntningar var minimala och jag trodde knappast att de skulle ha kommit igång men så fel jag hade. De hade tittat på några av Lake Victoria filmerna och 30 intresserade elver satt i klassrummet. Jag blev så glad, nu känns inte de två månader jag ägnat åt ESACS bortkasstade på något sätt. På lördag ska de till ett center för orphans och lämna in kläder och annat som de samlat ihop. De hoppas oxå kunna träffa en före detta missbrukare. Total lycka och det känns grymt att veta att jag faktiskt gjort en liten liten skillnad här i Afrika.

Jag har tänkt på en sak, det här med transport. Nu har jag varit i de tre länderna i Östafrika och åkt de lokala transportmedlem i alla huvudstäder (Dar är inte huvudstad men nästan) och insett att bussarna symboliserar landet ganska bra.

Dar-es-Salaam (har ni följt min blogg så finns det ju lite inlägg om dessa bussar.)
Namn: Daladala
Pris: 200 tsh (drygt en svensk krona)
Antal passagerare/buss: De är av olika storlekar men proppas så fulla det går.
Tider: 05.30-22.00
Standard: Några är av ganska okej men de flesta är fallfärdiga.
Linjer: Står tydligt och klart på bussen vart den ska, har fasta hållplatser och kör långa stäckor
image205
Daladala i Dar-es-Salaam

Kampala:
Namn: Taxi
Pris: 1000 ugsh (ca 5 svenska kronor)
Antal passagerare/buss: Minibuss, 12-15 platser, garanterad sittplats.
Tider: Dygnet runt
Standard: Kvaliten skiljer sig inte så mycket mellan de olika bussarna och är helt okej.
Linjer: Står på bussen mellan vilka destinationer den har, stanner överallt där man vill och kör korta sträckor
image204
Taxi i Kampala

Nairobi:
Namn: Matatu, City Hoppa
Pris: 30 ksh (ca 3 svenska kronor)
Antal passagerare/buss: Finns i två storlekar, ca 15 och 35 platser. Garanterad sittplats.
Tider: Dygnet tunt
Standard: Bra kvalite.
Linjer: Fasta hållplatser (har ingen uppgift om de kör långa eller kosta sträckor)

image203
Matatu i Nairobi

Slutsats:
I Samtliga länder är det trafikkaos när folk ska till och från jobbet. Det är köer och trångt, man kan få vänta länge.

I Tanzania använder man alla resurser man kan hitta, man jobbar för att överleva och är därför desperat för att få in minsta lilla shilling. Efter 22 är det svårt att ta sig fram i staden om man inte är stenrik och kan betala taxi. Man ska alltså hålla sig hemma om kvällar och nätter. Jag gillar priset och har inga problem med att stå, dock borde de gå dygnet runt. Trängseln gör att man måste samarbeta för att ta sig fram smidigt, alla är med alla och alla hjälper alla. Det är possitiv stämning i bussarna och den gamla tanten får alltid sitta. Kanske gillar jag Daladala bäst för att de var de jag lärde känna först. Men pris är viktigt och lågt pris är alltid bra så att befolkningen kan ta sig fram.

I Uganda känns allt tråkigt. Alla bussar är lika dana, schysst att man kan stanna en buss vart man vill men svårt att ta sig fram själv då de inte ropar ut vart de stannar. Bra att alla bussar på samma väg går till samma hållplats, förjävligt att det är så dyrt.

I Kenya finns det flera sorter anpassade efter vad man vill ha. De finns de stora och lugna City hoppa och galna Matatu. Anpassat efter befolkningen vad de vill ha, crazy för ungdomarna och ordning för de äldre. Det är samma känsla i övriga staden. Standarden är bra men då är ju oxå Nairobi en riktig stad. Dessa olika bussar anpassade efter olika grupper visar oxå på en viss segration segregation och klasskillnad i samhället.

Alla har sina för- och nackdelar, precis som alla städer har sina för- och nackdelar. Uganda känns ärligt talat trisst men det känns inte rättvist att dömma efter dessa tre veckor då jag egentligen bott ute i en lite by på ett center. Jag tror jag skulle ha roligast om jag bodde i Nairobi men ack så mycket mer hemma jag skulle kunna känna mig i Dar, och det är inte för att jag bott här längst. Det är för att Dar är en riktig Känna-sig-hemma-stad!


Uppdatering om hälsa: Jag mår bra, är stark i kroppen och njuter av att lyxa med juice och mangos sista dagarna. Jag går till sjukhuset varje morgon och tvättar ur min böld. Imorgon får jag tillbaka labbresultat och vet då om jag måste äta antibiotika eller inte.

Jag har svårt att fatta det men nu är det bara 66 timmar kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback